Del 1:
Unionsupplösningens byråkratiska bestyr

Utrikesdepartementet, meddelande till konsulaten 31/10 1905:
"Kungl. Majt har den 26 innevarande månad utfärdat en lag om upphäfvande för Sveriges del af den till bestämmande af de genom föreningen emellan Sverige och Norge uppkomna konstitutionella förhållanden antagna Riksakt, samt erkänt Norge såsom en från unionen med Sverige skild stat.

Då på grund häraf det hittills bestående gemensamma svenska och norska konsulatväsendet upphört, har jag äran anmoda Eder att i enlighet med Kungl. Majts därom denna dag fattade beslut hädanefter endast nyttja benämningen kungl. svensk ...

- - -

Ni kommer framdeles erhålla ny flagga, vapenplåt och stämpel. Intill dess nya vapenplåtar och stämplar hunnit anlända, må de hittills använda begagnas med iakttagande däraf att i texten kring unionsvapnet Norges namn öfverstrykes eller utplånas.

Ni behagade underrätta vicekonsulerna i Edert distrikt om det gemensamma konsulatväsendets upphörande samt påpeka för dem, att de i sin tjänsteutöfning endast äga nyttja benämningen svensk vicekonsul. Ni torde äfven meddela mig, huruvida någon af dem önskar erhålla afsked från sin befattning."

Även en dramatisk vändpunkt som unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905 har sina byråkratiska och diplomatiska rutiner. Att unionsupplösningen var en vändpunkt i nordisk historia kommer närmast i bakgrunden när de praktiska problemen om vapenplåtar och stämplar ska lösas. Nu blev Norge för första gången sedan medeltiden en helt självständig stat och Sverige miste slutgiltigt de sista resterna av sitt stormaktsvälde.

Förutom att skilsmässan mellan länderna krävde vissa formella åtgärder illustrerar också det korta meddelandet till konsulerna något mer:
- Unionen upplöstes med fredliga medel.
- Symbolerna var viktiga i förhållandet mellan länderna. Detta hade för övrigt redan demonstrerats 1899 då Stortinget slutgiltigt beslöt - mot kung Oscar II:s vilja - att unionsmärket skulle avlägsnas från den norska handelsflaggan ("flaggstriden").
- Konsulatfrågan var inblandad i unionens sprängning.

Striden om unionen, eller mer exakt det norska strävandet efter självständighet, måste ses i ljuset av 1800-talets händelser. Perioden kan betecknas som nationalismens århundrade. Utsträcks tiden till första väldskriget fångas de nationella rörelsernas framgångar in ännu bättre. Antingen enades splittrade nationer som den italienska (1861) och den tyska (1871), eller också skapades en mängd nya stater ur de imperier som föll samman 1918 (Österrike-Ungern, Ryssland).