Den svenska konservatismens mest hökaktiga antinorska flygel var mer tydligt förankrad i en ickedemokratisk tradition, men i unionsstriden kunde också det liberala Venstre tumma på demokratins principer. Norska Höyre drev våren 1905 kravet på att norska folket i allmänna val måste få ta ställning till frågan innan partierna bestämde sig. Venstre hävdade att folkviljan inte gick fram via val. Detta var ett traditionellt nationellt, oftast konservativt, argument om att folkets ande, folkets verkliga intresse var något större än den dagspolitiska ståndpunkten. Däremot var Norges höger och Sveriges vänster unionsvänliga. Man motsatte sig chauvinism och ville främja samförståndstanken. Unionsfrågan måste lösas via förhandlingar.