Del 10:
Unionsfrågan som verklighet eller som ideologisk bild?

Bilden av unionstiden är till stora delar präglad av upplösningen 1905. Den lyckosamma perioden, upplevd på bägge sidor, kommer ofta i skymundan. Unionstiden i Norge har varit så ideologiskt laddad att varje tolkning kunnat ges en politisk/kulturell betydelse, avsedd eller inte. Dessutom har frågan olika dignitet i de båda länderna. Självfallet har den på helt annat sätt en central plats i norskt historiemedvetande. Den är knuten till författningen, vilket man påminns om varje år på nationaldagen. 1814 är därför, liksom 1905, ett naturligt gränsår i en norsk historisk periodisering. Senkomna associationer till frågan kan också skymta i nutiden, t ex då man vid EU-omröstningen 1994 sade "nej till unionen". Etablerandet av den norska staten och det nationella självmedvetandet byggs kring årtalen 1814 och 1905.

I Sverige är unionstiden närmast förbisedd. Utvecklingen under 1800-talet skildras utan att unionen ges någon central roll. 1809 är en mer naturlig startpunkt för periodisering: Finland förlorades, kungen störtades och en ny regeringsform infördes.

Av intresse kan därför vara att helt hastigt se vad respektive lands historieböcker för gymnasiet berättar om unionen. I "Norge 2, etter 1850" (Enblem, Syvertsen, Stenersen) beskrivs själva unionsupplösningen på 6 sidor. Därutöver finns rikligt med material om 1814.

Sverige har en mer begränsad historieundervisning. Ämnet är inte obligatoriskt på gymnasiet förutom på ett fåtal, teoretiska linjer. Där läser alla en s.k. A-kurs. Oftast används "Alla tiders historia" (Almgren m.fl) där världshistorien omfattar 360 sidor. En sida vardera ägnas åt unionens uppkomst och dess slutfas. De som också läser den s.k. B-kursen kan i samma författares fortsättningsbok på 375 sidor läsa om nazism, Nordamerikas indianer, slaveriet, Kina och klädmodets historia men ingenting om unionen. Flera historiker och andra förhoppningsvis bildade männisor har aldrig varit i Norge, även om de rest över Atlanten ett antal gånger. Forskare kan vara inlästa på tysk, brittisk, fransk eller amerikansk forskning men sakna närmast elementära kunskaper om Norge.