Del 7:
Kriget som inte kom - vare sig 1895 eller 1905.

Vid två tillfällen var unionskonflikten så het at krig hotade at bryta ut. Första gången var 1895, andra gången 1905.

År 1893 hade den svenske utrikesministern Lewenhaupt utformat ett kompromissförslag, "brodershanden" kallad. Unionen skulle ha ett gemensamt utrikesväsen med svensk eller norsk utrikesminister samt gemensamt konsulatväsen. Erbjudandet var för norska venstre otillräckligt, för den mest konservativa svenska högern alltför långtgående. De senare krävde att en uppgörelse skulle innefatta gemensamma skyldigheter och militärt ansvar. Efter en norsk regeringskris inleddes krigsförberedelser på bägge håll. Sverige sade upp mellanrikslagen och de militära anslagen höjdes. Lewenhaupt ersattes av aktivisten Douglas. Venstre övergav sin pacifism och förberedde en norsk upprustning. Efter initiativ från norskt näringsliv slog de norska radikalerna till reträtt. En samlingsregering bildades och en svensk-norsk konsulatkommitté tillsattes.

Till synes var en enighet på väg. Norge skulle få egna konsuler och deras ställning till UD regleras i särskilda lagar. När lagförslagen lades fram hävdade dock den norska sidan att dessa innebar att konsulerna underordnades den gemensamme utriksesministern. Den svenske statsministern Boström anklagades för att stå för en "lydrikesteori". Förbittringen i Norge var stor och venstre och höyre närmade sig varandra. Nya krigsföreberedelser vidtog sedan stortinget 7/6 1905 förklarat unionen upplöst. Vid förhandlingarna i Karlstad under hösten stod de norska gränsfästningarna i fokus.

Ändå blev det inte krig, varför?