Del 4:
Unionens historia i tre akter: Tillkomst - blomstring - upplösning.

Likt ett klassiskt drama kan unionstiden indelas i tre faser: tillkomst - blomstring - upplösning.
Unionen var ett resultat av stormaktspolitiken. Sverige hade förlorat Finland efter kriget 1808-09 mot Ryssland. Den nye tronföljaren Karl XIV Johan vände helt överraskande intresset från öst till väst (möjligen hade han på sikt andra planer). 1812 slöts en överenskommelse med arvfienden Ryssland. Svenska trupper deltog i krig mot mot Napoleons Frankrike och dess alliansbroder Danmark. Betalningen var Norge. I Kielfreden 1814 avstod Danmarks kung från den norska tronen. England och Preussen godkände Sveriges politik. Norge skulle bli ett kungarike förenat med Sverige men med lagar och privilegier från den dansk-norska tiden.

Unionen tvingades på Norge. Norska försök att vinna full självständighet ledde som bekant fram till grundloven i Eidsvoll 17/5 1814. Men försöken att göra den danske ståthållaren Kristian Fredrik till kung misslyckades. Efter ett svenskt angrepp och sporadiska strider slöts konventionen i Moss. Kristian Fredrik avstod från tronen och Karl XIII valdes. Med Riksakten 1815 fick också unionen en författning. Norge betraktades inte som en erövrad provins utan efter vissa justeringar behölls grundloven och Norge hade därmed egna lagar och institutioner. Kungen var lika mycket norsk som svensk kung. Helt odramatisk var ändå inte de första decennierna. 1829 slogs på order av den svenske ståthållaren i Oslo 17-maj firare ned av polis.

Perioden cirka 1835-1875 kan ses som unionens lyckliga tid. Varför?
Mellanrikslagen som inrättades 1825 gynnade särskilt norsk sjöfart och handel. Att den avskaffades 1895 av Sverige som ett led i kampen mot norska självständighetssträvandena har setts som "en spik slagen i unionens likkista" (Sten Carlsson). Båda ländernas ekonomier utvecklades. Den tidens norska nationalism riktades inte mot unionen; de konflikter som fanns (ståthållarstriden) rymdes innanför unionens ramar. Någon unionsupplösning fanns inte på den norska agendan. Svenska liberaler och radikaler inspirerades av Norges enkammarsystem och landets mer egalitära karaktär (fåtalig adel t ex). Svenska reformer inom fattigvården och 1862 års kommunreform följde i mycket norska exempel. Politiskt samarbete uppstod också mellan Venstre och svenska Lantmannapartiet.

Unionens institutioner reformerades fortlöpande, även om det kunde ta tid och orsaka motsättningar. Konsulatväsendet reformerades och från 1880-talet upfylldes en del av de norska kraven på att det i högre utsträckning skulle tjäna norsk handel och sjöfart. Ändå fanns det en konflikt mellan den norska orienteringen västerut (England och oceanerna) och den svenska söderut (Tyskland, Östersjön).