Del 3:
Utlösande faktorer - bakomliggande faktorer.

Det norska kravet på eget konsulatväsen kom att spränga unionen. Varför?
Frågan hade både nationellt symbolisk och ekonomisk karaktär, och det första tycks ha varit avgörande.

Unionen var främst en personalunion, den svenske kungen var samtidigt kung i Norge. Diplomati och konsulatväsen sköttes gemensamt, verksamheterna hade unionell karaktär. Därmed konstituerades en svensk dominans eftersom verksamheten sköttes via den svenska utrikesförvaltningen. Unionsfrågor i allmänhet avgjordes i sammansatt statsråd (bestående av unionskungen, svenska statsråd och den norska statsrådsavdelningen i Stockholm). Utrikesministern beredde frågorna, ett arbete som tilltog från 1880-talets mitt. Problemet var att utrikesministern enbart var ansvarig inför kungen och den svenska riksdagen (det senare alltmer som parlamentarismen växte fram). Däremot hade Stortinget inget inflytande över honom.

Konsulerna och diplomaterna var de enda gemensamma ämbetsmännen under unionstiden. Övriga ämbetsmän lydde under respektive grundlag, respektive förvaltning och respektive regering. Intressant nog tjänstgjorde alltfler norrmän som unionens sändebud eller avlönade konsuler. (1905: 16 norska mot 10 svenska avlönade konsuler).

Konsulerna skulle underlätta handeln, ombesörja sjöfartens administration samt utforma rapporter om handelsutvecklingen. Norska klagomål riktades ofta mot konsulerna. Man ansåg att de fanns på fel platser (kring östersjöhamnar i stället för oceanhamnar) och att de främst gynnade svenska intressen. Den växande norska oceansjöfarten ogillade också den svenska protektionismen som segrade vid 1880-talets slut.

Ur många synvinklar var konsulatväsendet en perfekt fråga att driva för Venstre. Att norska handelsintressen skulle styras via Sverige uppfattades allmänt som oacceptabelt. Dessutom var det mindre utmanande än att kräva eget utrikesstyre - vilket mer tydligt skulle ha framstått som ett sätt att spränga unionen. Både unionsanhängare och -motståndare kunde emellertid verka för eget norskt konsulatväsen. Ett sådant stod inte i strid med unionens författningsverk. Däremot var det knappast lönsamt med ett eget norskt konsulatväsen; redarnäringen ville främst ha reformer av systemet. Men de politiska kraven och den nationalistiska ideologin vägde tyngre än sjöfartsnäringens intressen.

Förhandlingarna som inleddes på 1890-talet sprack. Grundproblemet var att den svenska sidan såg reformerna som ett sätt att stärka unionen. För de norska radikalerna var de medel för att försvaga den. En större konflikt blossade upp 1895 men avstyrdes genom en norsk reträtt - den här gången. Fortsatta förhandlingar ledde visserligen fram till en preliminär överenskommelse 1903, men den tolkades tolkades helt följdriktigt på olika sätt på norsk och svensk sida och därmed är vi åter tillbaka vid 1905.